Den klassiska uppbyggnaden.
De flesta romaner som skrivs är komponerade enligt Aristoteles treaktsstruktur. Den han skapade för tragedin.
Detta är ett västerländskt sätt att berätta. Det finns en stark tradition ner till det antika Grekland och vi uppfostras i denna form av berättande från den stund vi får sagor lästa för oss.
Detta innebär att när en läsare öppnar din roman, förväntar hen sig att den ska vara skriven enligt klassisk dramaturgi. Så om du väljer att berätta din historia på ett annat sätt måste du vara mycket tydlig. Redan i anslaget slå fast ditt sätt att berätta.
Några som verkligen följer den klassiska dramaturgin är Hollywood. Du kan ta nästan vilken stor-film som helst och se. Titta på hur den är uppbyggd och lär.
Anslag:
Som jag har varit inne på i ett separat avsnitt. Det som sätter igång romanen, väcker nyfikenhet. Gärna en gåta i vid mening. Du ska få läsaren att vilja fortsätta läsa.
En person försvinner. Det är anslaget. Det är gåtan. Vart tog han vägen och varför? A träffar B, laddning uppstår. Hur ska det gå för dem?
Fördjupning:
Här bygger du upp historien. Gör det mer komplicerat för karaktärerna. Här fördjupas sorgen efter mannen som försvann, konflikterna förvärras. A och b kommer allt närmre varandra.
Om din bok är en deckare, så är det här utredningen utvecklas.
Eller om det är en fantasy-roman. Här lär läsaren börjar känna din nya värld, sitt uppdrag. Här börjar striden mellan hjälten och ondskans hantlangare.
Vändpunkten:
Eller som det enligt amerikansk dramaturgi kallas: ”The point of no return”. Nu kan inte huvudpersonen backa. Tänk på detta att i en roman där huvudpersonen mot slutet kan rycka på axlarna åt det som skett och gå tillbaka till utgångspunkten, alltså med andra ord inte har riskerat något, en sådan roman är svår att få spännande. För just den känslan av att detta inte är så viktigt för din huvudperson, det färgar av sig på min läsning. Även om Stig Claesson i sina romaner bevisar just motsatsen. Två män som sitter i skogen och pratar om livet och egentligen händer det inte så mycket.
Så detta råd är som alla andra råd. Går självfallet att bryta om du gör något bra av det.
Nåväl.
I vårt fall:
Nu inser polisen att mannen inte försvunnit frivilligt. Han är mördad och det finns en risk att mördaren slår till igen. Med andra ord: Brottet måste lösas.
Upplösningen:
Här romanen ska landa. Det är viktigt. Mycket hur vi bär med oss en roman, hur vi tolkar den, beror på hur den landar. Vad är slutackordet?
Poliserna lyckas få fast mördaren? Vem var det? Beroende på om det visade sig vara ett maffiamord, eller hans chef, eller hans hustru, så tolkar vi det vi läst innan på olika sätt. Med hustrun som mördare, ett familjedrama, en tragedi vi känner in på huden. Maffiamord, vi kanske känner en större maktlöshet, vanmakt.
Men tänk också på att inte slutföra alla konflikter, sluta inte för sent, låt mig som läsare få något att fundera på. Låt mig ana slutet, ett bra slut slutar efter boken slutat.
Särskilt i novellen är detta viktigt. Timingen. Att sluta i exakt rätt tid, att novellen slutar efter att texten slutar, att den slutar där jag anar hur det kommer att gå för karaktärerna, det innebär att jag som läsare bär med mig novellen. En som är en mästare på detta är Cecilia Davidsson, läs hennes noveller och lär.
För om en novell slutar för tidigt blir den obegriplig, för sent så stänger du historien.
Göran Tunström berättade att hans svenska favoritroman var Lars Ahlins ”Natt i marknadstältet”. Han hade läst den åtskilliga gånger. Men aldrig de tre sista sidorna, för han var livrädd för att författaren skulle stänga denna värld för honom. Han ville få vara kvar i romanens Sundsvall.
Du behöver absolut inte följa denna dramatiska kurva strikt. Men tänk på den. Den fungerar ju ändå. Sedan finns det en annan struktur som kallas Resan och den återkommer jag till. Men några råd.
Sätt igång berättelsen när den börjar. Ett grundfel som inte är ovanligt är att börja historien för tidigt. Man vill kanske skriva ett familjedrama och ägnar fyrtio sidor åt att måla upp hur familjen har det innan krisen sätter igång. Mycket svårt att få det att fungera. Om du nu inte gör det Hitchcock kallade för en MacGuffin. Alltså en bihistoria som har betydelse för det som kommer att ske.
Du kanske behöver skapa flera historier för att kunna bygga din roman. Det kan vara svårt att hålla igång en framåtrörelse med hjälp av bara en historia. Så skapa fler historier, historier som kanske tar vid efter varandra. Men undvik att göra det episodiskt.
Så tänk på romanen som en väv. Lägg in bihistorier. Bikonflikter. Emma och hennes ridskola.
I fantasyromanen, många möjligheter till karaktärer och småäventyr och konflikter. Titta på de klassiska Robin Hood-äventyren. Där huvudhistorien är kampen mot Sheriffen i Nottingham. Men där det läggs ut möten. Hur han möter Broder Tuc, lille John och så vidare. Varje sådan möte är ett äventyr.
Hamna inte i redovisningsskyldighet. Om det i din huvudpersons liv inte sker så mycket under tre veckor behöver du inte redovisa dem.
Resan.
Detta andra sätt att berätta en historia brukar kallas för ”Resan”. Det är en berättelse som oftast inte är linjär. Den kanske är associativt uppbyggd, ett minne leder till ett annat minne. Texten består av tablåer/scener, som inte är lagda i en kronologisk följd, utan har en annan princip, som nämnt, som en minnesrörelse. Eller som en uppslagsbok, varje scen, fragment, lagda i bokstavsordning. Det finns många möjligheter.
Det viktiga här är överenskommelsen. Att du tidigt etablerar hur du ska gestalta din historia/erfarenhet. Fungerar det så kan det bli alldeles fantastiska verk. Som en av mina favoriter, nobelpristagaren Claude Simon. Han arbetar med parenteser, i parentesen finns en parentes och i den en parentes och så vidare. Det som sker är att en bild öppnas över en bild, som en rörelse in i bilder, in i detaljer.
Och detta är viktigt! Hur är din rörelse?
Tiden som verktyg.
När man skriver en roman eller en novell finns det två olika sorters tid.
Den första är den kronologiska tiden, eller klocktiden. Dagar går.
Den andra tiden är erfarenhetstiden. Det är den som är den viktiga då du skriver.
Ta Torgny Lindgrens ”Ormens väg på hälleberget”. Om en familj som hamnar i fattigdom och skuld, men som ändå vill ha finlättmusiken. Hur de hamnar i handlarens klor. Romanen är kort, ändå utspelar den sig under många år. Författaren låter sonen berätta själva historien i ett efteråt. Det är den som är det viktiga. Om det går ett år och inte händer något viktigt för berättelsen så behöver du som författare inte redovisa detta år.
Detta är en fälla, att du har din historia och under två veckor eller tre dagar så händer ingenting för berättelsen viktigt. Fällan det är lätt att fastna i är att slita med dessa två veckor, försöka pressa fram händelser. Istället för att hoppa över tiden.
Så ställ dig frågan, kan jag hoppa över den här tiden. Om ja, gör det. Du har ingen redovisningsskyldighet. Undvik också tidsmarkörer av typen. Två veckor senare, tre dagar därefter. Det markerar verkligen att du hoppar över tid. Läsaren kan då börja på undra vad som ändå hände under dessa dagar. Alltså: Genom att nämna att två veckor gått, tar du in två veckor i texten. Det finns andra och bättre tricks att få läsaren att förstå att tiden gått. Använd årstidsväxlingar, till exempel. Händelser i framtiden. Skolstarten och i nästa scen så förstår jag att höstterminen startat. Det markerar för läsaren att den kronologiska tiden är oviktig.
Ett tips är att komprimera historien så mycket du kan. Ju mindre tid du har att arbeta med, desto lättare blir det för dig. Som jag tjatat om tidigare, kliv in då historien startar. Kliv ut när den slutar. Det finns ett begrepp, ett råd, lånat från amerikansk dramaturgi som lyder. ”Sent in, tidigt ut.” Ett bra råd.
Sedan så behöver en berättelse absolut inte vara kronologiskt berättad. Tänk dig att du vill skriva en roman om en persons liv, från födelsen till denne blir nittio år gammal.
Att skriva den kronologiskt kan ge dig problem, hur ska du hantera de där nio åren då inte särskilt mycket hände. Ett knep är att använda nittioårsdagen. Han vaknar innan alla andra, ligger kvar och då börjar tanken glida till det förflutna. Då skriver du en barndomsscenen. Tillbaka till nuet. Han ligger och hör hur familjen i köket förbereder sig för att överraska honom. Ny lång tillbakablick. Kanske hoppa till vuxenåren, när barnet han nerifrån köket hör skratta, det nu mer än sextioåriga, var nyfödd. Tillbaka till nuet och hur han blir uppvaktad på sängen. Och så vidare.
Det är din historias krav som bestämmer hur du ska hantera tiden.. Bakvänd kronologi. Börja med slutet och arbeta dig mot början, ja, behöver du det, så gör så.
Bara detta! Krångla inte till det i onödan och tappa inte bort läsaren. Vet läsaren inte i vilken tid hon eller han befinner sig i. Då har du tappat den läsaren.
Urbilden.
Skriver du en längre text kan det vara bra att ha en urbild, en stämgaffel. Kanske en scen, ett musikstycke, en plats i ett visst ljus etc. Detta så att du under den tid, kanske tre-fyra år, du arbetar med texten kan gå tillbaka till urbilden, se att texten håller tonen, att du håller på med samma historia, att din text under skrivandet inte glidit iväg och blivit något annat.
Motläsning.
Ett annat knep för att se om romanen håller samman från början till slut är att du läser det första och sista kapitlet direkt efter varandra. Är det samma roman? I språket? I tonen? I historien?