Den nödvändiga hybrisen

När du skriver en roman eller novell eller för den delen en diktsamlingen så är hybris nödvändig.

Kanske inte hybris i den meningen att du är störst, bäst och vackrast och har svar på livets alla fråga. Det blir, ja jag har stött på sådana manus, ibland också publicerade, rätt så egenkärt och ointressant.

Men det man måste tänka när du skriver är att det du gör är viktigt, att det du gör är unikt, att det du skriver kan ingen annan skriva: Därför att det bara är du som har dina specifika erfarenheter och ditt specifika sätt att betrakta det.

Om du inte tror på att den text du skriver på har ett värde. Om du ständigt tänker detta kan någon annan göra bättre: Ja, då kommer det att slå igenom i texten och göra den ointressant.

En av en text absoluta kvalitéer är dess angelägenhet. Att författaren till mig läsaren lyckas förmedla detta är viktigt.

Du har en historia, självupplevd eller inte. Du går runt med den, den lämnar dig av någon anledning inte ifred, kanske en absurd historia. Du har något självupplevt: Det är angelägen utifrån den du blev, utifrån din erfarenhet.

Vad det nu än är: Och det är detta jag menar med hybris, du måste intala dig att denna text också kan vara viktig för andra. Självfallet räcker det inte med att känna så. Du måste gestalta fram denna angelägenhet så den finns i varje mening, varje kapitel.

Men grunden är; tycker du inte att denna text är angelägen. Då kommer du heller aldrig att kunna övertyga någon annan om det.

Det fanns ett radioprogram för en massa år sedan som hette "Värt att veta", forskare hade tjugo minuter på sig att berätta om sitt ämne. Jag minns fortfarande en del av föreläsningarna. Bland annat en arkeolog som talade om en pilspetsfyndighet i norra Jämtland. Jag är inte så intresserad av pilspetsar, men han berättade det så att i varje utsaga så fick jag känslan.

"Detta är viktigt."

Så det handlar inte om ämnet, det kan vara liten och perifiert, det handlar om att förmedla. Just.

"Detta är viktigt."

Textens nödvändiga smuts

Jag har en musikervän som någon gång fick en begäran från ett musikförlag. De sa:

- Vi har en inspelning här. Den är alldeles för snygg. Kan du komma hit och skita ner den.

Finns det någon kritik om skrivarskolor som är berättigad, så är det denna: Att texter där kan tendera att bli alltför rentvättade.

Den andra kritiken som ibland framförs att skrivarskolor skulle likrikta, utplåna de originella, den är djupt okunnig. Och att alltför mycket kunskap om skrivandets hantverk skulle förstöra de genuina begåvningar. Skönlitterärt skrivande är nog det enda område där kritiken kan framföras att kunskap är av ondo och att kritiken tas på allvar.

Men en utveckling av det temat får bli en egen blogg.

Den risk som ändå finns att ta in synpunkter från många håll på sin text, som ju sker i en skrivarkurs är att det finns en risk att texten rentvättas. Att den som läser är så inställd på att hjälpa författaren till att göra texten bättre, till att ha något att bidra med: Att om texten i övrigt håller, är bra, så är det risk för att det som sticker ut ifrågasätts. Den där formuleringen som skorrar en aning, den där metaforen där författaren tog i väl mycket.

Så råd till dig som skriver. Stryk inte per automatik för att någon inte tycker om det.

Eller annorlunda uttryckt: Det är inte eftersträvansvärt att skapa en invändningsfri text.

Tänk på musik. Många sångare/artister: Björk, Freddie Wadling, Håkan Hellström har röster som inte är rena. Samtidigt är det ju just detta som skapar deras röst, deras konstnärskap särart. De har lärt sig att göra en kvalité av det annorlunda. Söker sig till/skriver material som passar, gör denna eventuella, som det skulle kunna uppfattas som, svaghet till en styrka.

Jag talar inte om att ursäkta slarv och floskler. Men när du har meningar som sticker ut, ordföljder som bryts, blir arytmi, en bild som inte riktigt stämmer. Till exempel Monika Fagerholm i Den amerikanska flickan; en rytm som bjuder motstånd, allt annat än följsam. Sara Lidman i Nabots sten: "Och som om Didrik utvalt Konrad till att leva ur en hop på fem tusen dödsdömda tiggare såg pojken på honom alltsedan." Överdriven? Sticker i vart fall ut. Men detta som skapar magin, det egensinniga i Sara Lidmans språkvärld.

Men visst, det är en balansgång, det kanske bara är falsksång. Men våga måste du. För en text som aldrig vågar, som är alltför rentvättat. Hur intressant är den?

Inifrån

Kanske är det det ord jag använder mest i min undervisning. Inifrån. Uppmaningen att skriva texten inifrån.

Att vara där i samma värld som dina karaktärer, att veta hur det ser ut där, hur det luktar, hur det är att vara din karaktär i den världen, i den upplevelsen.

Går inte, är min övertygelse att skriva en text på ett långt avstånd, som att sitta långt upp på en läktare, ha karaktärerna därnere på en scen. Bara se hur de rör sig, vad de säger. Inte känna doften av rädsla, se minspelen, känna av undertonerna i det som sägs, den där förstulna blicken, den sekundsnabba grimasen.

Skrivprocessen och läsandet på en del plan lika, som detta när du bjuds in i en värld och låter dig bjudas in och blir medskapande, du läser romanen inifrån, du är där, det är inte ord du läser, det är en värld du kliver in i, är i. Som barn var detta en självklarhet att så leva mig in i Villervalle i Söderhavet, så att jag verkligen var det.

Men vad vi söker där i läsningen, i textens värld är så olika. För en del, det lagom välbekanta, ändå skruvat den där aningen. Tillspetsat.

Kanske det som är en delförklaring till deckarbomen. Texter som utspelar sig i Kiruna och i Fjällbacka och på Gotland. Välbekanta platser. Lätt att leva sig in i. Där har jag gått. Som kunna föreställa sig att man är en del av romanen.

Eller så söker man det andra. Som jag. Kanske har jag läst för mycket för att tilltalas av det för välbekanta. Som en drogmissbrukare som behöver allt starkare doser, kräver jag som läsare alltmer av det främmande, det kittlande. Det helt annorlunda. Men ändå när den berör. Som Roberto Bolanos över tusen-sidiga 2666, ett i mitt tycke makalöst verk. En värld skapar han som jag aldrig varit i, men jag får kliva in där. Läsa, vara medskapande inifrån den världen.

Textens vilja

Jag är glad idag!

En banal utsaga, som självklar, bekräftelsesökande i ett samtal.

Foga in ett kommatecken.

Jag, är glad idag!

Förvånat. Inte någon annan, utan jag. Möjligen triumferande.

Flytta kommatecknet ett steg.

Jag är, glad idag!

Tvekande. Måste för det där ögonblicket känna efter. Kanske motvilligt erkänna att glädjen finns där.

Ännu ett steg.

Jag är glad, idag!

För jaget som ett undantag. Kanske något just övervunnet. Ett idag som en utgångspunkt för ett språng ner i då.

Den tyske romantiske målaren Caspar David Friedrich. Målningar av män på en strand. Kyrkoruiner. Ödsliga motiv. Något hissnande när jag betraktar dem. Inser så att ingen kan riktigt stå i den position den tycks målad från. En bild avsedd för Gud, bara Gud kan se från denna position. Den tolkningen har jag läst. Men också, så tolkar jag, att plocka bort den tänkte målaren där utanför bilden. Annars ju en del av betraktandet. Här stod konstnären! Jag står där han stod.

Inte möjligt i Friedrich bilder. Jag överlämnad till motivet. Ingen hjälp av konstnärens position, val. Bilden som i sin egen rätt. Också utsnitten tycks osäkra. Som slumpmässiga. Bilden inte underställd ett budskap, målarens. Utan en egen känsla, vilja.

Anslaget till Birgitta Lillpers: "Alla dessa liv och våder":

"Hon som så länge velat ha bort det högra rucklet. Det tunga förfallet på andra sidan tomten, fabriksruinen med alla de dödsfällor den hyste, bestod och omgavs av. Allt detta som när som helst skulle kunna rasa ner över hennes barn."

Denna text som motsats till så många andra manus jag fått arbete med. Manus där författaren för den där kampen att tygla språket. Och där effekten av detta tämjande blir att orden slipas ner till minsta gemensamma överenskommelse av betydelsen.

Alls inte ovanligt att texten inte vill underordna sig. Att den blottar en egen vilja. Att då gå in. Försvara textens vilja. Visa på att ord är levande, som lera. Att ord formas. Ett kommatecken förskjuter hela betydelsen. Att lyssna fram denna textens vilja.

Fortsättningen på Lillpers text:

"Hon, som därtill undrat över vad för inverkan på karaktären det egentligen kunde ha, att leva med så mycket oordning inför ögonen utan att verkligen gripa in. Vad för slapphet riskerade man inte att börja godta hos sig själv, vad för inställning till allt som verkligheten påbjöd?"

Motsträvig är texten, nästan avog. Men så tydligt, i min läsning en egen vilja. Som en släktskap med Friedrisch målningar. Jag som läsaren överlämnad till texten. Författarens position bortskriven, ointressant. Och i varje läsning, att orden föds av orden och jag som läsare vara med då det sker.

Samtal om litteratur

Ekonomiska kriser till trots – det finns de som ser ljust på framtiden. För områden som kultur och utbildning kan utvecklingen till och med bli positiv. Erik Grundström är rektor och konstnärlig ledare för Skrivarakademin.

– Vad jag ser framför mig är en strukturförvandling. Ett värderingsskifte där kulturella värden som skapande och berättande får sin upprättelse i takt med försvagningen av samhällets ekonomiska värden.
Detta innebär en renässans för berättelsen, tror Erik Grundström. Men kanske inte i det gamla bondesamhällets form, där alla samlades framför brasan och berättade historier för varandra.
– Nej, det moderna berättandet har andra former. Framför allt utgår det ifrån individen. Genom berättandet får man möjlighet att uttrycka sin egen identitet.
Kanalerna är annorlunda. Man använder bloggar, sociala nätverk på internet, mobiltelefoner, små förlag. Erik Grundström nickar medhållande.
– Det har blivit lättare att nå ut med sitt skrivande. Även tillgängligheten har blivit större. Själva historien är egentligen av underordnad betydelse.
– Jag brukar säga att alla historier redan är berättade, menar Erik Grundström.
Han fortsätter:
– Vad skrivandet egentligen handlar om är att i uttrycket och språket identifiera sin egen identitet. Och att i detta skapande bygga en karaktär.

Historien om Skrivarakademin började ganska blygsamt med en skola vars grundare hade en okuvad tro på sin egen idé. Nu som då drivs skolan av författare. Idén var lyckosam och skolan växte. Och växte. Växte på samma sätt som dess elever som också i många fall blev framgångssagor.
Erik Grundström återkommer flera gånger under vårt samtal till skolans egen särart som också blivit dess framgång. Det som är speciellt och det som är särskiljande för Skrivarakademin.
– Vi ville bygga en skola efter egen profil profil, berättar han. En skola med en helt unik undervisning. Vi lär ut de konstnärliga och hantverksmässiga grunderna. Pedagogiken bygger sedan på elevernas eget arbete. En bra författare har lärt sig bejaka sitt eget språk och uttryck.

För skolan är erfarenhet och yrkeskompetens viktiga krav. Lärarna handplockas och måste vara etablerade författare. I lärarkåren finns såväl novell- och romanförfattare som lyriker och dramatiker. Eleverna handplockas efter ansökan och intervjuer till linjerna. På de öppna kurserna, terminskurserna tas eleverna in på motivering. Eleverna behöver en yrkeskompetens i botten för att ge dem denna rätta livserfarenheten och förmågan till självständigt arbete.
– Vi vill vara en skola byggd av lärare som sätter elevernas eget skapande i centrum.
Lärarnas egen yrkeskompetens tillsammans med elevernas egna motiv till skrivandet är hela grunden för skolans idé.

Erik Grundström med plommonlila skjorta och perfekt knuten matchande slips är fjärran från den gängse bilden av konstnärliga ledare vars uppenbarelse vanligtvis präglas av kaos. Nej, Erik Grundström är perfektionen, djupet och lugnet personifierat. En stilsäker man. Samma epitet som han fick i Dagens Nyheter när hans nya bok recenserades i positiva ordalag som kan sammanfattas i de tre orden: En stilsäker författare.
Liksom för så många andra författare började hans skrivande i läsandet. Hans stora inspirationskälla är Tage Aurell. En novellist med ett sparsmakat och korthugget språk. På samma sätt som också Erik Grundströms språk beskrivs. Om olika stilar och berättargenrer säger han så här:
– Alla författare har sin egen berättarstil och den ena stilen är inte bättre än den andra. Huvudsaken är man är bra på just sin stil. Vi har inga fördomar. Vill du skriva chiclit så gör det. Det är en konst att skriva den genren också. Man väljer själv, bara man gör det bra.

Många av Skrivarakademins elever blir mycket framgångsrika.
– Vad vi ger våra elever är hjälp på hela resan. Från det första nybörjarmanuskriptet till den slutliga debutboken och etablering. Ja, vi hjälper även till med att läsa refuseringsbrev.
– Det är mycket få författare i Sverige som kan försörja sig på sitt skrivande, kanske tjugo stycken totalt. De flesta hittar sin försörjning på andra ställen, som till exempel lärare eller med arbete inom media.
Han menar att förklaringen ligger i att det svenska språket är så litet. För att lyckas försörja sig som författare måste man bli översatt och helst också bli filmad. Man måste också vara beredd på att kunna marknadsföra sig själv, att våga ställa sig i strålkastarljuset.
–Därför bjuder vi kontinuerligt in många olika föreläsare till våra kurser och utbildningar. Föreläsarna kan vara översättare, bokförläggare, agenter, redaktörer, med flera, som kan berätta för eleverna om hur verkligheten ser ut.

För fem år sedan hade man 130 elever på en termin, nu är det upp till 500–600 elever. Långt ifrån alla elever på Skrivarakademin är blivande författare.
– Alla vill inte bli författare. Det finn många andra skäl till varför man vill berätta en historia. En arkeolog behövde lära sig historieberättande för att lättare kunna söka forskningspengar. Vi har också många elever som arbetar som journalister eller inom media, eller som kommer från reklambyråerna.
En av de senaste satsningarna är en skrivarkurs på distans. Även den blev mycket populär.
–Vi hade 25 sökande på 15 platser.

Skolan startade 1992, men det var först 2003 som man blev uppköpt av Folkuniversitetet.
– Det har varit bra och absolut nödvändigt för oss att gå upp i Folkuniversitetet, konstaterar han. Trots lite gnissel ibland har vi i huvudsak varit nöjda med sammanslagningen.
Den starka utvecklingen av skolan kan kanske kännas svindlande. Man är nu uppe i tre linjer, skrivarlinjen, skrivarlinjen distans och barn- och ungdomslitteratur och 50–60 terminskurser.
Erik Grundström känner också att man måste slå av lite på takten.
– Eftersom vi vuxit så oerhört under de senaste åren kommer det bli nödvändigt att stanna upp. Vi ska satsa på kvalitetsarbete och se till att våra utbildningar fortsätter vara unika och efterfrågade. Även om vi väntar en än större tillströmning av elever till våren – på grund av – eller tack vare – den pågående ekonomiska krisen.

Åsa Larsson, Jovan Rajs, Sanna Wallin, Anders Nyqvist, Jenny Lexhed, Denise Rudberg, Susanna Alakoski, Jens Lapidus, Peter Fröberg Idling, Sara Stridsberg, Jenny Jägerfeld, Cecilia von Krusenstjerna är bara några av alla de författare som har debuterat efter Skrivarakademin.

Medverkan på TV 4

I måndag inleddes Bok-SM, där vem som helst kan ställa upp med sitt manus och vinsten är ett förlagskontrakt. Erik Grundström, konstnärlig ledare på Skrivarakademin, gav sina bästa tips till författaraspiranter.

evag: Om ungefär halva boken är klar, kan man kontakta ett förlag då och presentera sin idé, eller måste man vänta tills hela är färdigskriven?
Erik Grundström: Dessvärre så kräver de flesta förlag färdiga manus. Du kan alltid försöka, men de kommer nog att svara att de vill ha det färdiga manuset.

Jenny: Hur kan man skildra en händelse från flera människors perspektiv utan att det blir rörigr?
Erik Grundström: Var tydlig, låt varje karaktär få utrymme innan du byter perspektiv. Hoppa inte flera gånger per sida. Du kan göra omlotttscener, alltså samma scen flera gånger ur olika karaktärers perspektiv.

Hanna: Om man inte bor i Stockholm, finns det någon möjlighet att studera på Skrivarakademin då?
Erik Grundström: Vi har kurser på distans.

Motema: Kan ett självbiografiskt manus med autentiska personer, miljöer och händelser och som flätas samman till en story, kallas självbiografisk roman? Motema
Erik Grundström: Jaa, det är en självbiografisk roman.

hans: Vilka är en författares viktigaste egenskaper?
Erik Grundström: Den viktigaste egenskapen är tålamod, att arbeta om och om igen. Ödmjukhet att inse att allt det man skriver inte är lysande. Mod, att våga ta ut svängarna.

David: Var hittar man ett förlag som kan vilja publicera en ung, debuterande författare?
Erik Grundström: Skaffa en tidskrift som heter Svensk Bokhandel, den finns på bibliotek. Där kan du se vilka förlag som finns och vilken utgivning de har. Men ett förlag som satsar på debutanter är Alfabeta,

Caroline: Hej Erik, jag har en idé till en story och en huvudperson men jag har aldrig skrivit förut och vet inte riktigt hur jag ska gå vidare, har du något bra tips? 
Erik Grundström: Sätt dig ner och skriv. Det finns ingen genväg. Bara att skriva och skriva om. Försök också lära dig hantverket genom att gå en kurs eller läsa dina favoritböcker och se hur de författarna gjort.

Konny: Ser du några trender i vilken sorts böcker som kommer att ges ut mer av i framtiden - vad vill förlagen ha? Är deckarbranschen mättad?
Erik Grundström: Vad jag tror är att hitoriska underhållnings/spänningsromaner är nästa stora trend. Deckare är nog lite mättad.

hans: Om man har orden och berättarlusten, är det då en bra idé att gå en skrivarkurs för att lära sig paketeringen? Eller vad tycker du?
Erik Grundström: Det är alltid bra att lära sig hantverket, få tips hur andra gjort om du gör det genom en kurs eller att läsaa mycket är ditt val.

Suss: Jag är 14 år. Kan jag bli författare?
Erik Grundström: Absolut. Det finns sådana som har debuterat så unga.

Suss: Vilka är de bästa tipsen när man har skrivkramp? (Alltså inte skrivkramp i handen utan när man har kört fast :P)
Erik Grundström: Skriv nåpgonting annart ett tag. Ge dig själva enkla kravlösa skrivövningar.

at: Finns det en efterfrågan på kokböcker? Vi är några mammor som är lite sugna på att ge ut en bok om lätta tips.
Erik Grundström: Inte mitt område riktigt. Men jag tror det alltid finns efterfrågan på det.

hans: Vem anser du är världens skickligaste författare?
Erik Grundström: Jag är själv mycket förtjust i William Faulkner.

amaryllis: jag håller på att skriva ensjälvbiografi om hur det är att leva som missbrukare jag drogade från jag var 12 till jag var 25 och har skrivit under hela tiden. hur ska jag gå till väga för att få den publicerad..?
Erik Grundström: Det finns en efterfrågan på spådana böcker.- Skriv den klart och vänd dig sedan till ett förlag som ger ut självbiografiska böcker, det gör de flesta.

David: Vad är Skrivarakademin?
Erik Grundström: Vi är en skola som funnits sedan 1992. Vi har skrivarkurser på alla nivåer och samtliga av oss som undervisar är också författare.

O: Hur mycket av en stor författare är talang och känsla mot inlärd berättar teknik? 
Erik Grundström: Du behöver både kunna hantverket, men också talang. Men talang kan du skaffa dig genom att skriva mycket och läsa mycket.

hans: Hur är en ultimata romanen upplagd? (Längd, struktur etc)
Erik Grundström: Det finns ingen ultimat roman. Dessvärre. Det viktiga är att den får det utrymme som krävs. Att man inte hastar igenom, eller pladdrar s´å den blir för lång för sin historia.

Motema: Hej! Måste titeln vara klar, då manuset skickas till ett förlag. Eller diskuteras det i samråd med manusavd. Motema
Erik Grundström: Nej, har du inte kommit på titeln så kan ni diskutera fram det.

theres: ungefär hur många sidor brukar man räkna med att en roman är på, som minst?
Erik Grundström: Ingen regel, men en 120 sidor är nog en bra tumregel.

Micke: Hur bör man tänka för att få dialoger att föra historien vidareoch inte bli så "träig" och tråkig?
Erik Grundström: Det viktiga då du skriver dialog är att dialogens viktigaste uppgioft är att gestalta fram relationen mellan de två som talar. Inte att föra handlingen framåt. Tänk också på att ett samtal i verkliga livet sälolan följer en rakj linje utan kränger fram och tillbaka. Tjuvlyssna på hur folk egentligen talar. Det kan du lära dig mycket av.

hans: Hur gör man om man har en bra idé och har skrivit ett utkast, men som är alldeles för långt. Finns det folk som kan hjälpa en att klippa ned manuset, eller måste man vända sig till ett förslag för det?
Erik Grundström: Du kan gå en ku7rs. Men det finns också manuscoacher på nätet. Sedan så har författarcentrum öst en sådan tjänst. Du hittar dem i telefonkatalogen.

Ingegerd: Ge mig tips på tre viktiga saker man ska tänka på när man skriver.
Erik Grundström: Hitta en bra historia. Som jag sa show dont tell. Visa berätta inte om. Och ge dig själv tid. Det tar tid att skriva en roman.

Suss: Hur kan man göra när man ska bearbeta sina texter (skriva om, lägga till, ta bort osv..)?
Erik Grundström: När du skriver om, korrekturläs inte. Tänkt på din text som ett levande material. När du skriver om, tänkt efter vad vill jag med detta. Alltså börja inte redigera för tidigt. Detta är en stor fråga och ett litet svar, dessvärre.

Suss: Om jag ska bygga ut en längre novell till en roman, hur ska jag tänka då?
Erik Grundström: Att romanen inte blir för tunn, hitta någon feler berättelsetråd, gärna en bihistoria som du kan fylla på med.

Suss: Om jag skriver en självbiografisk berättelse där vissa personer som finns i verkligheten är med, måste jag då ringa och fråga om jag får använda deras namn, berätta om verkliga händelser osv?
Erik Grundström: Skriv den klart. Låt sedan de berörda läsa den. Det är bättre. En del kan bli skraja om de inte vet vad som ska skrivas. Bättre då att visa, chansen är större att de godkänner då. Men tänk på att du har rätt till din egen historia.

Lars Granlund: Håller du själv på att skriva något just nu?
Erik Grundström: Jag håller för närvarande på med en roman. Och med detta får jag tacka för den här chattstunden.

Erik Grundström