Inifrån

Kanske är det det ord jag använder mest i min undervisning. Inifrån. Uppmaningen att skriva texten inifrån.

Att vara där i samma värld som dina karaktärer, att veta hur det ser ut där, hur det luktar, hur det är att vara din karaktär i den världen, i den upplevelsen.

Går inte, är min övertygelse att skriva en text på ett långt avstånd, som att sitta långt upp på en läktare, ha karaktärerna därnere på en scen. Bara se hur de rör sig, vad de säger. Inte känna doften av rädsla, se minspelen, känna av undertonerna i det som sägs, den där förstulna blicken, den sekundsnabba grimasen.

Skrivprocessen och läsandet på en del plan lika, som detta när du bjuds in i en värld och låter dig bjudas in och blir medskapande, du läser romanen inifrån, du är där, det är inte ord du läser, det är en värld du kliver in i, är i. Som barn var detta en självklarhet att så leva mig in i Villervalle i Söderhavet, så att jag verkligen var det.

Men vad vi söker där i läsningen, i textens värld är så olika. För en del, det lagom välbekanta, ändå skruvat den där aningen. Tillspetsat.

Kanske det som är en delförklaring till deckarbomen. Texter som utspelar sig i Kiruna och i Fjällbacka och på Gotland. Välbekanta platser. Lätt att leva sig in i. Där har jag gått. Som kunna föreställa sig att man är en del av romanen.

Eller så söker man det andra. Som jag. Kanske har jag läst för mycket för att tilltalas av det för välbekanta. Som en drogmissbrukare som behöver allt starkare doser, kräver jag som läsare alltmer av det främmande, det kittlande. Det helt annorlunda. Men ändå när den berör. Som Roberto Bolanos över tusen-sidiga 2666, ett i mitt tycke makalöst verk. En värld skapar han som jag aldrig varit i, men jag får kliva in där. Läsa, vara medskapande inifrån den världen.