Show, dont tell.

Som den skotske författaren Graham Swift skrev: Show and tell, don´t explain. Inte som standardrådet. Show don´t tell. Jag håller med Swift. Standardrådet är enligt min mening uselt. Som romanförfattare behöver du orkestrera fram din text.

Du måste lyfta fram vad som är viktigt. Vad som är oviktigt. Om allt ska gestaltas, visas, blir det övergestaltat. Med andra ord, om du berättar allt på samma sätt. I varje scen skriver ut varje replik, är noggrann med miljön, så blir allt lika viktigt. Om också minsta taxiresa ska gestaltas som om den är viktig, vad chauffören sa, vägen de tog. Då lägger sig allt på samma nivå och allt blir då i praktiken lika oviktigt. Eller som jag brukar kalla det. Övergestaltat. Så låt scenerna ta olika utrymmen. Det som är viktigt, låt det ta plats. Det som bara behövs för förståelsens skull berättas mer översiktligt. För som författare är det du som ska visa fram vad jag som läsare ska lägga vikt vid och vad inte. Men förklara inte. Lägg inte tillrätta. Ja, du kan låta en karaktär förklara, bara du samtidigt gestaltar hen. Men om du börjar förklara, då ställer du dig som författare framför texten. Tänk dig du sitter hemma och ska se en film. Du har sett framemot den. Då ställer sig någon framför TVn, du skymtar skärmen ibland. Men framför allt står hen där och berättar för dig vad som just då sker på skärmen och varför. Det är att förklara.

Så återigen som Swift säger: Show and tell, dont explain.

Kill your darlings.

Det tolkas, inte ovanligt som att om du blir alltför förtjust i någon scen, ett grepp, så ska du ta detta som en varning och gå in och stryka. Ungefär som att om du tar bort allt du älskar i din text så blir den bra. Och jag har sett bra texter, som så slaktats till att bli usla. Det finns dock en tolkning av begreppet som jag ställer mig bakom. När du som kvinna skriver en självbiografisk text. Du har en favorithändelse. Du var ute och red, och red vilse och hamnade vid en sjö, och där träffade du den där äldre kvinnan och fast ni bara träffades i två minuter har du aldrig glömt henne. Och fast hon bara sa att du var vacker. Att en sådan som du skulle få så mycket kärlek i livet. För dig en viktig upplevelse. Men är den det för romanen? Nu har du ett val. Endera stryka för den tillför i sig själv ingenting till romanen. För den påverkar inte romanen eller skeendet i övrigt. Den fördjupar inte bilden av dig eller det drama du genomlever. Det hänger som en lös episod. Eller så blir din utmaning: Om du känner, denna scen måste med. Jag är skyldig mig själv det. Jag är skyldig mitt trettonåriga jag det. Då blir din utmaning. Hur foga in den? Hur ta med den upplevelsen i romanen i övrigt? Hur låta den påverka karaktären som är du?

Då behöver du inte Kill your darling.

Övertydlighet.

Många dunkla. Ibland till och med obegripliga texter har jag hört försvaras med. Jag ville inte vara övertydlig. Det författaren gjort är: Jag ville inte vara tydlig. Vad är att vara övertydlig? Det är att överförklara. Det är att tolka för läsaren vad som skett. En gestalt går omkring och uppför sig som om den har sorg. Det finns i texten ingen grund för detta. Jag frågar författaren som svarar. Och får svaret att karaktärens mamma dött. Jag frågar varför det inte sägs. Författaren: Jag ville inte avslöja för mycket, ville inte vara övertydlig. En text måste vara avläsbar. Måste vara tydlig så att jag kan förstå vad som sker. Förstår jag att den här karaktären lider av en sorg, då kan jag i ljuset av det avläsa hens beteende. Men om jag istället tvingas ägna mig åt gissningslekar, då blir mitt fokus där. Inte det som sker, utan i ett försök att tolka. Att vara övertydlig är att ständigt skriva ut. Ja, hon sa så för att han har sorg. Hon sover inte för att hon har sorg. Då är du övertydlig, då tolkar du vad läsaren ska tänka. Men visst, allt ska inte alla gånger skrivas ut. I en deckare till exempel. Men hitta gränsen. Har jag gett läsaren tillräckligt mycket för att läsaren ska förstå att karaktären är i sorg. Annars finns det en risk att läsaren tänker att karaktären bara är konstig.