När du ska gestalta det andra könet, eller överhuvudtaget någon som ligger långt ifrån dig i ålder eller temperament, så måste du tänka på detta att ändå skapa den gestalten utifrån dig själv och din egen erfarenhet. Vi bär på oss en uppsjö av erfarenheter, känslor vi kan använda oss av.
Felet som är lätt att göra om man beskriver det andra könet är att bygga utifrån föreställningar/läsefrukter om hur män/kvinnor är, ofta blir det då klichéartat/fördomsfullt eller om författaren lyckas undvika det, opersonligt.
För att beskriva en främmande karaktär är det, enligt min mening, främst detta du bör tänka på:
1. Psykologin.
Det är egentligen det enklaste. Där tycker jag att du ska utgå ifrån att vi människor är mer lika än olika. Både män och kvinnor går omkring med längtan/komplex/rädslor. Använd dig av dina egna erfarenheter. Börja inte tro att det andra könet är det motsatta könet i psykologisk mening.
2. Referenser.
Det är svårare. Med det menar jag hur vi tänker och reagerar i vardagen. Med andra ord hur vi refererar till världen omkring oss. Där är vi olika. Där är det inte bara kön, utan klass, ålder etc, som avgör. Jag som man, om jag går genom en mörk park en kväll, läser jag sannolikt av den på ett annat sätt än en kvinna. Men där måste jag som författare leva mig in i, hur det skulle vara. Plocka bland mina egna erfarenheter och känslor för att få till en text som känns levande, känns ärlig. Det är där jag måste tänka efter när jag följer min karaktär genom texten. När är våra referenser erfarenheter lika/när är de olika. Men våra grundläggande känslor är de samma, även om de beroende på vilket vi kön vi är, uppstår vid olika tillfällen. Så har vi alla varit rädda, känt oss utsatte, förälskade. Det är de känslorna jag får plocka fram ur mig och gestalta, hur såg den ut, hur kändes den i kroppen, hur rörde jag mig.
3. Vanor.
Vi har olika vanor. Som man har jag ingen erfarenhet av att sminka mig. Kvinnor har vanligtvis ingen erfarenhet av att raka sig i ansiktet eller bli flintskalliga. Vi beter oss, ofta, olika när vi handlar kläder etc. Där får du helt enkelt ta upp det du iakttagit, använda dig av det. Är du osäker fråga en man/kvinna, låt den läsa. Var dock lite försiktig. Om mannen säger. Så här skulle en man aldrig göra. Kanske egentligen är, så här skulle han aldrig göra.
I alla texter måste läsaren tro på karaktären. Om en kvinna skriver utifrån en mans perspektiv måste jag tro på mannen i texten. Om jag ständigt märker att detta är en kvinna som har skrivit blir texten ointressant. Ibland kan det vara ett skydd för författaren att skriva så att det ska märkas att här är det en av motsatta könet som har skrivit. För det kan hos vissa läsare väcka anstöt av att skriva utifrån det man inte är. Och ju bättre författaren gör det ju mer provocerad blir läsaren.
Ibland läser jag i en recension, eller har själv fått höra att detta är så levande gestaltat så det måste vara självupplevt.
Dumheter! Både av egna erfarenheter och från kollegor har jag åter och åter igen hört att de mest övertygande scenerna har varit produkten av inlevelseförmåga och inte för att det skulle vara självupplevt.
För detta att leva sig in i och ta av egna erfarenheter måste du alltid göra om du ska göra en karaktär trovärdig. Även om du skriver om en osympatisk karaktär, en snål karaktär, en våldsam karaktär. Du måste plocka i dina egna erfarenheter, använda dig av dem för att kunna skapa en levande karaktär. Använda dina erfarenheter då du nuddat vid din egna, kanske omotiverade aggressivitet, eller då du känt dig eller varit snål. Just för att hitta de trovärdiga referenserna, detaljerna, hur känns aggressionen i kroppen, hur motiverar karaktären sin snålhet, hur ser den tanken ut, genomtänkt eller automatiskt. Sådana små iakttagelser, konkreta bilder, gör din karaktär levande.
För snart tjugo år sedan skrev jag en novell som ingår i samlingen Otro, den handlar om en man som slår kvinnor. Jag har aldrig slagit kvinnor, men jag har varit arg på kvinnor och den erfarenheten, känslan fick jag bygga på, utgå från när jag skulle gestalta min huvudperson.
Så var modig. Du måste riskera att vissa läsare tror att detta är självupplevt. Att oj, inte visst jag att du var så våldsam, eller hade sådana sexuella preferenser. Men du måste våga. Annars blir det ingen intressant text.