Huvudperson - Biperson - Statist.

 

När du skriver en roman, bestäm dig då för vem som är huvudperson och om du bara ska en eller flera huvudpersoner. Det kanske tycks självklart. Men en fälla det är inte ovanligt att falla in i är det jag brukar kalla "rättvisefällen". Du håller på att skriva en roman om en skilsmässa. Du beskriver den utifrån kvinnans perspektiv. Att falla in i rättvisefällen är att vilja också få med mannens upplevelse. Hans syn på saken.

Det finns två risker med detta:

Det första är att man vill vara rättvis mot både mannen och kvinnan. Faran är att du tappar konflikten. Texten blir för snäll.

Den andra är att du tappar var huvudkonflikten ligger. Ja, du kan ha en text med både kvinnan och mannen, syftet med detta är då att spänningen, det du vill berätta ligger mellan dem. Att deras missförstånd, icke-förmåga att kommunicera, det är huvudintentionen med din text. Bra, ta båda perspektiven. Men om din text handlar om hennes erfarenheter, hennes känslor, hennes existentiella och emotionella brottning, då ska du hålla hennes perspektiv, då ska texten vara solidarisk med henne och får gärna vara orättvis mot honom, för det är hennes subjektiva upplevelse du är ute efter.

Det du också måste ta ställning till är om din roman är en livsödesroman eller en erfarenhets roman. Livsödesromanen tar in hela personens liv, dess bakgrund, framtid och öde. Eller om du skriver en erfarenhetsroman. En Persons upplevelse/erfarenhet av en specifik händelse eller kedja av händelser. Det intressanta blir då inte din karaktärs hela förhistoria, utan under vilka livsbetingelser din karaktär befinner sig just nu.

Det jag är ute efter är att det är inte ett ovanligt misstag att föra in en karaktär, göra en rätt lång biografisk skildring för att sedan sätta igång historien igen. Och vid många tillfällen är det så att författaren behöver skriva ned denna biografi för att lära känna sina karaktärer. Som Nasleem Aslam, som inför sin roman Kartor för vilsna älskande skrev varje karaktärs biografi, men dessa finns självfallet inte med i romanen. Författaren behöver den, men inte läsaren.

Så en sådan här uppdelning tänker jag mig.

 

1. Huvudperson med biografi: Alltså en livsödesroman, det är viktigt vart den här personen kommer ifrån och vart den är på väg. Jo, då ska förhistorien/biografin finnas med. Och var då gärna omsorgsfull, ta ut svängarna.

 

2. Huvudperson utan biografi: Alltså en erfarenhetsroman eller novell. Kanske det hela utspelar sig under en enda dag. Det som är viktigt är under vilka betingelser personer befinner sig just, just då. Visst, det förflutna kan gärna komma med, men som referenser och minnesglimtar. Inte som en biografi.

 

3. Biperson med biografi: En viktig biperson, reser med karaktären, påverkar den. En make/hustru, en mamma, en bror. Ja, ge den plats då.

 

4. Biperson utan biografi: Här görs nog flest misstag. Att författaren ger sina bipersoner en utförlig biografi. Behövs den, ställ den frågan, är det en sådan roman att det behövs. Det som behövs är kanske bara referenser till huvudpersonen och bipersonens historik, ett gemensamt minne. Etc. Tänk på att det inte finns någon skyldighet att berättar alla karaktärers hela historier. En del karaktärer ska bara vara bikaraktärer. Den goda vännen, kollegan på jobbet, grannen med hunden. Vem de är utanför den rollen är oftast ointressant, helt enkelt för att de inte är deras historia som berättas.

 

5. Statister. Gör någonting av statisterna. Självfallet ska du inte ge dem en förhistoria. Men kassörskan som bara är kassörska och inte får minsta replik eller egenskap blir tunn. OBS! Överlasta inte, ge inte alla dina statister egenskaper och attribut. Men tänk efter, vad kan jag göra av den här läkaren, den där bartendern, den där grannen, hur kan jag med en bisats ge henne lite liv, en ålder, en fysik, ett temperament.