Fem verktyg

1. Poetik.

Under skrivandets gång måste man förr eller senare, kanske precis innan man gör de sista genomskrivningarna, eller kanske för en del redan innan du sätter dig ner (detta beror på din personliga läggning) besvara två snarlika frågor.

Vad handlar texten om?

Vad handlar texten egentligen om?

Varje upplevelse, varje erfarenhet, varje historia kan berättas på en mängd olika sätt. Det sägs att alla historier redan har berättas i antik tid, Bibeln, arabiska sagor, grekiska dramer. Ändå fortsätter pjäser att skrivas, romaner, noveller. Just därför att varje historia kan berättas på en mängd olika sätt.

Vad handlar texten om? Ja, hitta din historia, om jag berättar om en familj, berättar jag hela familjens öde, eller fokuserar jag på att få fram dotterns version, var kliver jag in i historien, var kliver jag ur.

Vad handlar texten egentligen om? Vad vill jag ha sagt med min historia? Vill jag fokusera på tragedin? Vill jag fokusera på att flickan är en överlevare? Vill jag plocka fram att det ändå fanns mycket kärlek i den familjen?

Kommer du inte på en gång på vad din historia egentligen handlar om, ge den tid, ibland måste man jobba sig fram till den insikten. Man vet bara, säger jag av egen erfarenhet, den här historien berör mig, men jag vet inte varför. Ännu!

En del författare arbetar från andra hållet. De har ett tema. Nu vill jag skriva en historia om en överlevare, jag vill göra henne trotsig och stark. Den författaren ger sig då iväg på jakt efter en historia. 

2. Perspektiven.

Berättarperspektiven.

A) Jag-formen. Du skriver utifrån ett jag. Fördelen med detta är att du kommer nära din karaktär. Nackdelen är att du bara kan berätta det jaget vet. Om du vet mer än jaget och vill förmedla det till läsaren blir det besvärligt.

B) Hon/han, subjektiv. Kallas även "på axeln-perspektivet". Nära jagformen. Du kan gå in i karaktären, vad den tänker och känner. Men kan också se karaktären utifrån. Och du kan också lättare växla mellan flera olika karaktärer. Var bara tydlig i övergångarna, och hoppa inte för flitigt emellan, det kan bli rörigt. Tänk också på att du då har placerat berättaren nära karaktären, berättaren befinner sig i samma värld som karaktären. Så det blir svårt att övertygande göra reflektioner som ligger långt utanför karaktärens referensvärld. Se allvetande berättare.

C) Hon/han, objektiv. Kallas även "flugan på väggen". Eller filmiskt berättande. Läsaren ser karaktärerna enbart utifrån som på en filmduk eller teaterscen. Hemingway och en del deckarförfattare använde den tekniken.

D) Allvetande berättare. Den klassiska berättartekniken. Tolstoj, Dickens etc. Berättaren ser allt, vet allt. Kan gå in i karaktärernas huvud, men också på ett par meningar förflytta sig 200 mil eller 200 år. Den besvärliga med denna teknik är att författaren verkligen måste vara allvetande. Om vi tar en biperson som kommer in, uppför sig underligt och sedan försvinner ut ur handlingen. Om du använder dig av tredje person subjektiv eller första person, jag-form, så kan du låta det vara så. Därför att bipersonen kommer in och försvinner ur karaktärens och berättarens värld. Ingen vet vart och du behöver inte berätta. Men är du allvetande kommer läsaren att ställa kraven på dig, vem var han? Var kom han ifrån? Vart försvann han?

E) Det finns mängder av experimentformer. Du-formen. Att skriva i andra person. Besvärlig form, blir lätt sentimental. Vi-formen har provats. Man-formen etc. 

3. Komposition.

Det som inleder och avslutar ett kapitel uppfattas av läsaren som viktigt. På samma sätt om du säger något i mitten av ett stycke uppfattas det som berättat i förbigående. Lyfter du ut det till ett eget stycke ökar dess vikt.

I anslaget bör berättelsen kärna finnas. Endera som ett anslag i tonen, eller att huvudkonflikten antyds. Börja också med en gåta (i vid mening). Få läsaren intresserad av hur det ska gå, eller intresserad av gestalterna. Det är viktigt att få igång en framåtrörelse, ett händelseförlopp. Börja inte din text för tidigt. Tänk efter, när sätter den här historien igång. Men kanske har du då en mängd information som du tycker att läsaren behöver veta innan själva dramat sätter igång och du vill skriva ner det. Kanske ägna 20 sidor åt det. Jag lovar: läsaren kommer aldrig att orka sig fram till dess din historia sätter igång. Starta där. Titta sedan på, vilka kunskaper om det som skett innan behöver läsaren, oftast är det betydligt mindre än vad man själv tror, och finns det där ändå något, lägg in det som en tillbakablick en bit in, och mycket som du tycker du behöver, som karaktärernas livssituation etc, kan du skapa i din texts vilande passager.

Skriver du en längre text kan det vara bra att du har en urbild, en stämgaffel. Kanske en scen, ett musikstycke, en plats i ett visst ljus etc. Detta så att du under den tid, kanske tre-fyra år, du arbetar med texten kan gå tillbaka till urbilden, så att texten håller tonen, eller att du helt enkelt håller på med samma historia, att din text inte under skrivande glidit iväg och blivit något annat.

Tänk också på att tiden är ett verktyg. Fastna inte i kronologifällan att redovisa all tid som går. Det går att hoppa i texten. Tänk också efter, ska din historia berättas kronologiskt, eller ska du bryta upp den. Börja med slutet till exempel.

4. Auktoritet.

A) Tro på din egen text.

B) Varje text skapar sina egna regler, sin egen logik. Ett exempel på en lysande inledning tycker jag är i Franz Kafkas långnovell "Förvandlingen". "En morgon när Gregor Samsa vaknade fann han sig vara förvandlad till skalbagge." Ingen tvekan, rakt på. Han sätter där villkoren för sin text. Som läsare kan man acceptera den eller strunta i den. Som författare skapar du en överenskommelse med läsaren, detta är en realistisk kärlekshistoria, detta är fantasy, detta är en deckare. Men du får skapa vilken värld du vill, med vilka villkor du vill. Men du har då också skapat en överenskommelse med läsaren och den ska hållas.

5. Temperament.

Det är den egna rösten, det egna temperamentet, men också varje enskild text du skriver har en ton, beroende på ämnet, en sorgsen, en glad, en trotsig, den måste få lysa igenom. Det finns egentligen inga genvägar att nå till den egna rösten/temperamentet. Det handlar om att skriva och skriva mycket. Men lite riktningar vad du kan tänka på och arbeta med/leka med.

A) Ordvalen. Använd ditt eget ordförråd. Det är grunden. Låna inte in uttryck som du tycker är tjusiga eller litterära. Blir lätt fel. Använd dig inte heller av färdiga ordsammansättningar. "Han flängde hit och dit." "Jag måste ändra mitt tänk." Det är floskler som är opersonliga och åldras snabbt.

B) Bildvalen. Har du en bildrik text? Mycket beskrivningar av människor, platser och dofter? Eller är du mer sparsmakad? Använder du dig av metaforer? Liknelser? Tänk då på att metaforer är personliga. En kliché är en metafor som var för bra så den blev överanvänd. "Han var som snabb som blixten." Den var bra när den kom, man riktigt ser hur det sprakar om karln. Men den blev överanvänd. Och risken är att om du i en bok eller en sång hittar en som du tycker fantastisk metafor och lånar den, har trettiosju andra också hittat den och innan din bok kommit ut har den lånade fantastiska metaforen blivit en kliché.

C) Rytm. Försöka hitta din texts rytm.

Rytmen skapas bland annat med styckeindelning. En mening som lyfts ut uppfattas viktig, du som författare poängterar den. En man går in på Konsum, en vardaglig beskrivning. Det står att: Det var Lisa som satt i kassan. Står det mitt i den löpande texten uppfattas det som en iakttagelse bland andra. Lyft ut det på en egen rad, då blir det viktigt att det var just Lisa som satt i kassan.

Rytmen kan även skapas med skiljetecken. Skiljetecken är betydelsebärande på ett subtilt plan, ett kommatecken är en kort paus, punkt en längre, nytt stycke en lång paus. Titta på följande banala mening. Betona pausen, på ett subtilt sätt förändras betydelse utifrån kommatecknets placering.

Jag är glad i dag.

Jag, är glad i dag.

Jag är, glad i dag.

Jag är glad, i dag.

Ett tips: När du skrivit en text färdig, högläs den för dig själv. Kommer andningen rätt, blir den lätt att läsa för dig. Bra, du har hittat en naturlig rytm för din text. Stakar du dig och tappar luft. Något är fel i textrytmen.

Fem kvalitéer

1. Närvaro:

Det viktigaste i en skönlitterär text är att den skapar närvaro. Endera att du hör en röst som berättar, en människa, eller att du själv som läsare kan vara närvarande i scenen. Att du skapar egna bilder, egna tankar.

Kom ihåg detta, att en bra, gripande text skapas inte på papperet, den blir till i huvudet på läsaren, när läsarens erfarenheter och tankar möter författarens och läsaren blir medskapande, det är då texten blir levande.

Man kan dela upp närvaron i två olika sorters närvaro.

A) Läsarens: Läsarens närvaro skapas av det som kan synas ovidkommande, små detaljer. Till exempel, ta en scen med en åldrig förälder i en sjukhusbädd. Ett vuxet barn är på besök. Det bärande för din scen, som ska leda handlingen vidare är vad som framkommer i samtalet. Men skriver du bara ner det samtalet blir det en stel scen. Tänk ungefär som en teaterscen, du har skrivit replikerna, men på scenen tillför ju skådespelarna betoningar och gester, scenografen ett rum, ljussättaren ett ljus. Det är sådana detaljer du ska föra in, att det står en blomma i fönstret som behöver vattnas, att barnet ser och tänker: "De har rakat pappa slarvigt i dag." Låt ljud utifrån komma in, om jag som läsare uppfattar att sjukhuskorridoren är alldeles tyst, en tystnad markerad av att någon går förbi och bryter den, eller att det är stort oväsen utanför, skrik, vrål. Det skapar två helt olika känslor, olika klangbotten till samma scen. Den amerikanske deckarförfattaren Raymond Chandler sa vid ett tillfälle. "Två veckor efter att en läsare läst ut en detektivroman har hon glömt vem som var mördaren och varför. Men vad läsaren på mycket länge aldrig kommer att glömma är att mordoffret, där han sitt vid sitt skrivbord, ögonblicket efter att han blev skjuten och livet rann ur honom, desperat och irrationellt försökte få tag på ett gem som låg på bordet och misslyckades." Tänk också på detta att vi har fem sinnen. Använd alla fem. Hur doftar rummet. Låt karaktären känna på något. Hur smakar kaffet.

Detaljerna är också till för att skapa en värld, ett samhälle runt karaktärerna, med moral, tidsatmosfär. Storstad eller småstad.

B) Närvaro av ett temperament. Detta återkommer jag till under punkt 5. 

2. Relief. 

En text består av både vilande och bärande partier. För många laddade, spännande scener på rad slår ut varandra. Läsaren orkar inte ta till sig det. Det är ingen slump att sådana actionfilmer som till exempel James Bond inte hela tiden handlar om att skjuta och slåss och hänga under flygplan. De andra scenerna som när han förför kvinnor eller spelar blackjack handlar om att skapa vilande partier och att bredda karaktären, så att han inte bara blir en krigsmaskin. Skriv in vilande partier. De behöver inte vara tråkiga. Låt läsaren lära känna kvarteren huvudpersonen bor i, för in bipersoner som visar andra sidor av din huvudperson. Det viktiga är att inte göra dem till transportsträckor eller något pliktskyldigt. Utan passa på att fördjupa din karaktär. Och ja, det är svårare att skriva vilande partier än bärande.

3. Harmoni.

Jag använder termen som musiker använder den, alltså att en roman ska vara välbyggd, delarna ska spegla helheten, och den ska vara välbalanserad.

A) Det du anser är viktigt i en text måste också få ta plats. Att börja skära ner en scen för att du är rädd för att läsaren ska få tråkigt, det är ett effektivt sätt att döda den scenen. Grundfelet många gör i början är just detta, de låter scenerna gå för snabbt. Om du har scenen med ett barnbarn som ska ut och fiska med sin morfar, och du anser den viktig, den förmedlar för din roman någonting viktigt, låt den då ta plats, blir den sju sidor, låt den bli det, försöker du krympa den till två har du sannolikt dödat den. Tänk på detta självklara som är lätt att glömma. Om du skriver en sju sidors scen har du varit inne i den i kanske tre timmar. En läsare har varit inne i den i tio minuter. Du löper större risk att bli uttråkad än läsaren. Självfallet är det också så att en del scener inte håller för sju sidor, kanske inte ens för två. Ställ dig då frågan. Är den viktig? Kan jag berätta det jag vill ha sagt på ett annat sätt? 

B) Om du behöver göra en utvikning eller tillbakablick, så tänk på detta att den måste ha ett eget värde. Du ska kunna plocka ut den utvikningen ur texten, låta den läsas separat och den ska ha något att säga läsaren. Till exempel: Du skriver en kärlekshistoria i nutid. För att läsaren ska förstå varför den manliga huvudpersonen uppträder så konstigt som han gör, så måste man gå tillbaka till hans tonår. Om du då skriver: Kalle uppförde sig så här konstigt för att han när han var tolv mötte en äldre faster som handgripligt förförde honom och sedan hånade honom. Detta gav honom mindrevärdighetskomplex. Tillbakablicken blir då en förklaring till huvudhistorien. Blir underställd, och det gör att den inte blir spännande. Gör istället en scen. Visa vad som hände då den där dagen och lita på att läsaren kan dra slutsatsen. Aha! Det är därför Kalle inte orkar med närhet! Tänk på detta, det är läsaren som ska känna, tolka, inte texten.

C) Komposition.

Se samma rubrik under verktyg.

D) En roman består i första hand av scener, i andra hand av en historia. Det är inte historien vi är i, engageras av i första hand. Det är karaktärerna, miljöerna, scenerna, om det bara var historien vi var ute efter skulle Robinson Crusoe vara på två sidor. Självklart är det ingen nackdel att ha en bra historia. Grattis till det. Men en bra historia räcker inte. Den är stommen, skelettet vi fäster scenerna på. Det finns historier som är mycket enkla. Ta till exempel Mirja Unges romaner och noveller eller Stig Claessons romaner där det inte händer mycket men som ändå är bra, därför att det finns omsorg i språket, i karaktärerna, i tonen. Så tänk på detta, det finns inga för banala historier, men det finns för banalt berättade historier.

4.Auktoritet.

Auktoritet är att tro på din egen text. Ingen kommer att göra det åt dig. Men jag återkommer till detta under verktyg.

5. Temperament.

Det mesta jag skrivit här ovanför kan man bryta mot och det har brutits mot, författarna har då vetat vad de gjort, eller i alla fall haft ett syfte med det.

Men om jag frågar en förläggare, varför antog ni det här debutmanuset och inte det där. Så säger de alltid:

"Det hade en egen röst."

Så detta är det viktigaste av allt. Du måste arbeta fram ditt egna språk. Det finns i dig, ofta närmare än du tror. Många gör felet att de skaffar sig ett språk långt utifrån eller försöker skriva som sin idol, okey att låta sig inspireras av sin idol, men härma nej. Ditt språk är ditt, du har det i dig, det har formats av hur du är som människa, din läggning, din ålder, din geografiska och klassbakgrund, vad du har läst, allt detta skapar i dig ett eget språk som är lika unikt för dig som ditt fingeravtryck.

Som författare placerar du in dig på en axel. I ena kanten språk, i den andra innehåll. Inget av det är bättre eller sämre. En författare som Sara Lidman är en språkförfattare, mycket av det som sker i hennes texter sker i språket, som läsare får jag syn på hennes språk och brottas med det och det är meningen. Ta andra, Majgull Axelsson, Gerda Antti, Inger Edelfeldt etc. De har ett språk vars syfte är att lyfta fram innehållet. För att hårddra skulle jag kunna säga, så strävar deras språk efter att vara osynligt, det ska lyfta fram innehållet. Samtidigt behöver du bara öppna en bok för att omedelbart se och höra, detta är Majgull Axelsson, detta är Inger Edelfelt.

Jag återkommer till detta med temperament under samma rubrik under verktyg.