1. Närvaro:

Det viktigaste i en skönlitterär text är att den skapar närvaro. Endera att du hör en röst som berättar, en människa, eller att du själv som läsare kan vara närvarande i scenen. Att du skapar egna bilder, egna tankar.

Kom ihåg detta, att en bra, gripande text skapas inte på papperet, den blir till i huvudet på läsaren, när läsarens erfarenheter och tankar möter författarens och läsaren blir medskapande, det är då texten blir levande.

Man kan dela upp närvaron i två olika sorters närvaro.

A) Läsarens: Läsarens närvaro skapas av det som kan synas ovidkommande, små detaljer. Till exempel, ta en scen med en åldrig förälder i en sjukhusbädd. Ett vuxet barn är på besök. Det bärande för din scen, som ska leda handlingen vidare är vad som framkommer i samtalet. Men skriver du bara ner det samtalet blir det en stel scen. Tänk ungefär som en teaterscen, du har skrivit replikerna, men på scenen tillför ju skådespelarna betoningar och gester, scenografen ett rum, ljussättaren ett ljus. Det är sådana detaljer du ska föra in, att det står en blomma i fönstret som behöver vattnas, att barnet ser och tänker: "De har rakat pappa slarvigt i dag." Låt ljud utifrån komma in, om jag som läsare uppfattar att sjukhuskorridoren är alldeles tyst, en tystnad markerad av att någon går förbi och bryter den, eller att det är stort oväsen utanför, skrik, vrål. Det skapar två helt olika känslor, olika klangbotten till samma scen. Den amerikanske deckarförfattaren Raymond Chandler sa vid ett tillfälle. "Två veckor efter att en läsare läst ut en detektivroman har hon glömt vem som var mördaren och varför. Men vad läsaren på mycket länge aldrig kommer att glömma är att mordoffret, där han sitt vid sitt skrivbord, ögonblicket efter att han blev skjuten och livet rann ur honom, desperat och irrationellt försökte få tag på ett gem som låg på bordet och misslyckades." Tänk också på detta att vi har fem sinnen. Använd alla fem. Hur doftar rummet. Låt karaktären känna på något. Hur smakar kaffet.

Detaljerna är också till för att skapa en värld, ett samhälle runt karaktärerna, med moral, tidsatmosfär. Storstad eller småstad.

B) Närvaro av ett temperament. Detta återkommer jag till under punkt 5.

2. Relief.

En text består av både vilande och bärande partier. För många laddade, spännande scener på rad slår ut varandra. Läsaren orkar inte ta till sig det. Det är ingen slump att sådana actionfilmer som till exempel James Bond inte hela tiden handlar om att skjuta och slåss och hänga under flygplan. De andra scenerna som när han förför kvinnor eller spelar blackjack handlar om att skapa vilande partier och att bredda karaktären, så att han inte bara blir en krigsmaskin. Skriv in vilande partier. De behöver inte vara tråkiga. Låt läsaren lära känna kvarteren huvudpersonen bor i, för in bipersoner som visar andra sidor av din huvudperson. Det viktiga är att inte göra dem till transportsträckor eller något pliktskyldigt. Utan passa på att fördjupa din karaktär. Och ja, det är svårare att skriva vilande partier än bärande.

3. Harmoni.

Jag använder termen som musiker använder den, alltså att en roman ska vara välbyggd, delarna ska spegla helheten, och den ska vara välbalanserad.

A) Det du anser är viktigt i en text måste också få ta plats. Att börja skära ner en scen för att du är rädd för att läsaren ska få tråkigt, det är ett effektivt sätt att döda den scenen. Grundfelet många gör i början är just detta, de låter scenerna gå för snabbt. Om du har scenen med ett barnbarn som ska ut och fiska med sin morfar, och du anser den viktig, den förmedlar för din roman någonting viktigt, låt den då ta plats, blir den sju sidor, låt den bli det, försöker du krympa den till två har du sannolikt dödat den. Tänk på detta självklara som är lätt att glömma. Om du skriver en sju sidors scen har du varit inne i den i kanske tre timmar. En läsare har varit inne i den i tio minuter. Du löper större risk att bli uttråkad än läsaren. Självfallet är det också så att en del scener inte håller för sju sidor, kanske inte ens för två. Ställ dig då frågan. Är den viktig? Kan jag berätta det jag vill ha sagt på ett annat sätt?

B) Om du behöver göra en utvikning eller tillbakablick, så tänk på detta att den måste ha ett eget värde. Du ska kunna plocka ut den utvikningen ur texten, låta den läsas separat och den ska ha något att säga läsaren. Till exempel: Du skriver en kärlekshistoria i nutid. För att läsaren ska förstå varför den manliga huvudpersonen uppträder så konstigt som han gör, så måste man gå tillbaka till hans tonår. Om du då skriver: Kalle uppförde sig så här konstigt för att han när han var tolv mötte en äldre faster som handgripligt förförde honom och sedan hånade honom. Detta gav honom mindrevärdighetskomplex. Tillbakablicken blir då en förklaring till huvudhistorien. Blir underställd, och det gör att den inte blir spännande. Gör istället en scen. Visa vad som hände då den där dagen och lita på att läsaren kan dra slutsatsen. Aha! Det är därför Kalle inte orkar med närhet! Tänk på detta, det är läsaren som ska känna, tolka, inte texten.

C) Komposition.

Se samma rubrik under verktyg.

D) En roman består i första hand av scener, i andra hand av en historia. Det är inte historien vi är i, engageras av i första hand. Det är karaktärerna, miljöerna, scenerna, om det bara var historien vi var ute efter skulle Robinson Crusoe vara på två sidor. Självklart är det ingen nackdel att ha en bra historia. Grattis till det. Men en bra historia räcker inte. Den är stommen, skelettet vi fäster scenerna på. Det finns historier som är mycket enkla. Ta till exempel Mirja Unges romaner och noveller eller Stig Claessons romaner där det inte händer mycket men som ändå är bra, därför att det finns omsorg i språket, i karaktärerna, i tonen. Så tänk på detta, det finns inga för banala historier, men det finns för banalt berättade historier.

4.Auktoritet.

Auktoritet är att tro på din egen text. Ingen kommer att göra det åt dig. Men jag återkommer till detta under verktyg.

5. Temperament.

Det mesta jag skrivit här ovanför kan man bryta mot och det har brutits mot, författarna har då vetat vad de gjort, eller i alla fall haft ett syfte med det.

Men om jag frågar en förläggare, varför antog ni det här debutmanuset och inte det där. Så säger de alltid:

"Det hade en egen röst."

Så detta är det viktigaste av allt. Du måste arbeta fram ditt egna språk. Det finns i dig, ofta närmare än du tror. Många gör felet att de skaffar sig ett språk långt utifrån eller försöker skriva som sin idol, okey att låta sig inspireras av sin idol, men härma nej. Ditt språk är ditt, du har det i dig, det har formats av hur du är som människa, din läggning, din ålder, din geografiska och klassbakgrund, vad du har läst, allt detta skapar i dig ett eget språk som är lika unikt för dig som ditt fingeravtryck.

Som författare placerar du in dig på en axel. I ena kanten språk, i den andra innehåll. Inget av det är bättre eller sämre. En författare som Sara Lidman är en språkförfattare, mycket av det som sker i hennes texter sker i språket, som läsare får jag syn på hennes språk och brottas med det och det är meningen. Ta andra, Majgull Axelsson, Gerda Antti, Inger Edelfeldt etc. De har ett språk vars syfte är att lyfta fram innehållet. För att hårddra skulle jag kunna säga, så strävar deras språk efter att vara osynligt, det ska lyfta fram innehållet. Samtidigt behöver du bara öppna en bok för att omedelbart se och höra, detta är Majgull Axelsson, detta är Inger Edelfelt.

Jag återkommer till detta med temperament under samma rubrik under verktyg.