Den plats varifrån du berättar måste vara tydligt definierad.
Jag kallar detta för berättarposition.
Denna position blir också den plats du som författare ger mig som läsare i texten.
Varje historia blir olika, utifrån vilken position du väljer.
Det skedda.
Detta är händelsen, erfarenheten som du vill gestalta, i det nu som det skedde. Det är vad vi har att förhålla oss till. Och det viktiga i detta är vad jag brukar kalla för raster. På tillräckligt långt avstånd är vi alla klichéer, en siffra i statistiken. Så desto större avstånd du har till det skedda, desto mer handling, drama behövs. Men kryper du tillräckligt nära, blir varje personlig erfarenhet unik.
Avsnittet här nedanför handlar om detta. Vad har dina karaktärer för relation till det skedda/upplevelsen.
Upplevare.
Det finns någon som upplever, eller kanske fantiserar om det som sker. Upplevaren är enligt denna modell den som upplever det som sker, upplever det i nuet.
Vad har texten för relation till denna upplevare? Är det ett jag som upplever det i ett nu? Berättas det som ett minne? Är det i en mytisk värld? En legend?
Är det upplevda reellt, eller är det drömt, eller är det en rekonstruktion (för rekonstruktion se Tidspositioner).
Är det som ett minne? Där det viktiga inte är vad som egentligen hände, utan hur din karaktär minns det.
Karaktären.
Karaktären och Upplevaren behöver med andra ord inte ha samma position i en text. Om en karaktär i nuet minns sitt barnjags upplevelse så har du därmed två positioner. Den vuxne som minns och barnet som upplevde det. Det viktiga är då inte vad som hände. Utan hur din karaktär minns, hur den burit med sig händelsen.
Om det viktiga är det som skedde då. Hur barnet upplevde det då. Då får du en upplevare och en karaktär som intar samma position.
Har du en parallellhistoria på två olika tidsplan, så har du, fast det är samma person, två olika karaktärer, en barnkaraktär och en vuxen, som också är upplevare.
Berättaren.
När du berättar om en karaktär är det också viktigt att bestämma om vi befinner oss i karaktärens värld. Alltså berättas det utifrån hans/hennes verklighet. Då är det viktigt att hålla detta. Att den kunskap, de insikter som finns i den världen. Bara de får användas.
Återigen, tänk på rastret och överenskommelsen.
Eller så har du en allvetande berättare. En som i utgångspunkten befinner sig utanför/ovanför karaktärens värld och kliver ner i den. Då kan du som författare berätta om vad som sker på en helt annan kontinent, eller ta in hela släktens förhistoria.
Alltså sådant din huvudkaraktär inte kan känna till.
Författaren.
Jag använder begreppet för att visa om det finns en röst i texten som är medveten om att det finns en läsare och talar till denne.
Tydligt som i ”Nu ska jag för er berätta historien om Nils Eriksson, en alldeles vanlig man.”
Eller: Någon som hänvisar till att detta är en berättelse. Som ”två veckor senare” alltså tydligt med sin närvaro förflyttar texten och läsarens fokus: ”hemma hos Kalle var det”.
Om du använder dig av författare får du ett avstånd till det skedda, men också en frihet. Du kan gå in och förklara för läsaren. Klassiska romaner hade ofta detta. Tolstoj – Dickens – Lagerlöf. De har en tydligt relation till läsaren, det är en text som vet om att den är en text. Den har med andra ord en relation till läsaren.
Läsaren.
Hur är det i din text? Ska texten vara medveten om att det finns en läsare eller inte? Som inom teatern där det grovt sett finns två traditioner. Den ena som kallas ”fjärde väggen”, vi ser in i ett hem, i ett kök, och illusionen är att karaktärerna på scenen inte vet om att det finns en publik. Eller pjäser där man vänder sig till publiken och tilltalar dem. På samma sätt finns det texter som du tittar in i. Illusionen är att det inte finns en författare mellan dig och upplevelsen. Läsaren är i det som sker på samma villkor som karaktären.
Om du har en författarröst, så kan du, som sagt, använda den till att förklara. Du kan berätta om en familjs seder, en stads konstiga gatunät.
Har du inte författaren får du gå in och gestalta från början. Skicka din karaktär på en vandring på ett irrationellt gatusystem. För börjar du på sidan 72 förklara något för läsaren, det vill säga för in en författare och inte tidigare har använt den, då bryter du mot överenskommelsen med läsaren.
Alla dessa punkter, alla dessa relationer menar jag att man måste arbeta fram. Söka efter. Därför att de är i högsta grad verktyg för att nå fram till vad du vill utvinna av en historia. Det är det första.
Det andra är, som jag var inne på inledningsvis, och det är än viktigare. Med hjälp av dessa verktyg skapas en plats för mig som läsare i din textvärld. Ger mig möjligheten att vara där och medskapande. Och detta medskapande är den viktigaste grunden för att jag som läsare ska känna och tycka att denna text är angelägen. En text som inte skapar ett utrymme åt mig som läsare, kan aldrig bli angelägen.